Familjehotellet Nockebyhov

Familjehotell i naturskön terräng

Familjehotell var en vidareutveckling av kollektivhusen och svarade mot nya behov i efterkrigstidens Sverige. Familjehotellen blev något av Olle Engkvists ögonstenar och hans sista stora projekt där han var personligen djupt engagerad.

Familjehotell byggdes av Olle Engkvist i Nockeby och Hässelby i västra Stockholm, och i Näsbypark av byggnadsfirman Samuelsson & Bonnier med Nils Bonnier som byggmästare.

Debatten gick het om denna typ av boende. Från vänster kom kritik mot att kollektivhusen hade blivit en bostadsform för de bättre bemedlade. Frågan var hur man skulle kunna se till att även ”vanligt folk” fick råd att bo i dem. Olle Engkvist var å sin sida övertygad om kollektivhusens förtjänster, men deras slutliga öde när det visade sig svårt att driva dem ekonomiskt och med intresserade hyresgäster utmynnade i en besvikelse för honom.

Familjehotellet Nockebyhov placerades vid Gubbkärrsvägen 29 intill den natursköna Judarskogen. Anläggningen, som numera är ombildad till en bostadsrättsförening, består av tre byggnader – A, B och C – som förenas med smala förbindelsehus. Dessutom fanns ursprungligen en mindre radhusbebyggelse. Arkitekter var Sven Backström och Leif Reinius.

Grunden vilar stadigt på berget och utfördes i solid betong. Fasadmurarna har rött fasadtegel och är mönstermurade i gult fasadtegel. Yttertaket utformades av trä och är belagt med galvaniserad plåt. Radhusen fick däremot tegeltak.

Vid bygget tog man hänsyn till tomtens kuperade terräng. Byggnaderna sträcker sig i en båge mot söder och väster. Alla lägenheter var genomgående och försedda med burspråk, och fick på så sätt maximalt med solljus. I bottenvåningen finns en lång korridor som förbinder de tre byggnaderna och som var en länk mellan trappuppgångarna, restaurangen, slöjdstugan, lekskolan, tvättstugorna, festsalarna och källarlokalerna.

Hus B med huvudentré och ett stort glasparti mot gården förlades mitt i en sänka, en rest av en fornsjö, och i denna näringsrikare jord växer flera av gårdens lövträd.

Trädgården gjordes som en förlängning av Judarnreservatet. Ansvariga för designen var makarna Lisa och Walter Bauer. Hon var en känd illustratör och glaskonstnär och han en av periodens mest inflytelserika trädgårdsarkitekter. Paret Bauer hade ett nära samarbete med arkitekterna Backström och Reinius, och influenser från 1700-talet smög sig in i såväl byggnaden som trädgården. Både den inre och den yttre miljön var en helhetsupplevelse.

En mindre matsal, kallad ”Turkiska tältet”, ritades som en modern variant på de historiska koppartälten i Hagaparken. Den yttre kopparbeklädnaden kom därtill från ett tält som hade demonterats på Haga. Intill denna byggnad sparades en ek likt ett vårdträd för att skänka skugga i sommarsolen. Eken för också tanken till Gustav III:s engelska parker på Haga och Drottningholm. Vattenspelen på muren mot Gubbkärrsvägen är en referens till Drottningholmsparkens vattenkaskader, som vid denna tid restaurerades av Walter Bauer.

Familjehotellet Nockebyhov färdigställdes i etapper och de första hyresgästerna flyttade in i januari 1951. Huset tog emot boende i alla åldrar, som dock alla skulle ha ett uttalat intresse för en utvecklad service. Tyngdpunkten låg på restaurangen och tvätt- och städhjälp, som man kunde beställa via fastighetens värdinna. Här inrättades inget särskilt daghem för barn, men däremot fanns ett samlingsrum och en lekskola för barn och den skyddade gården var en lämplig lekplats för små barn.

Bland hyresgästerna fanns ett namnkunnigt par: Else Kleen och Gustav Möller. Via Olle Engkvists förmedling fick de 1954 en fyrarumslägenhet på andra våningen och lämnade hemmet på Djurgården där de bott sedan 1926. Tack vare tillgången till familjehotellets service kunde de utöva en omfattande representation med cirka 70 middagar om året, det vill säga mer än en i veckan. Bland gästerna förekom statsminister Tage Erlander och hans hustru Aina, Ernst Bexelius, generaldirektör för Socialstyrelsen, och hans hustru Marianne, som var dotter till Else Kleen i äktenskapet med Torben Grut, statsrådet Sven Andersson och hans maka Rosa, och förstås även Olle Engkvist, som i ett tackbrev berömde ”den vackra och funktionella inredningen”.