Om Olle Engkvist

Av Nils Johan Tjärnlund, författare till "Byggmästaren Olle Engkvist" (Förlaget Näringslivshistoria, 2024).

Olle Engkvist (1889–1969) var en visionär byggmästare under första halvan av 1900-talet: en humanist med kulturella intressen som ville bygga goda bostäder.

Olle levde och verkade när Sverige utvecklades snabbt. Industri, handel och företagsamhet fick välståndet att växa. Samtidigt skapade inflyttningen till städerna problem, inte minst trångboddhet och slum. Olle utvecklade byggandet från hantverk till storindustri och bidrog till en modern stadsbild där bostäderna fick ny teknik och bekvämligheter. Hans byggföretag, som Bygg-Oleba och Projector, var landets ledande. 

Här kan du läsa mer om Olles liv och gärning - och se filmer om och med honom.

Murarson som studerade

Olle (Olof) Teodor Engkvist föddes i Uppsala den 31 maj 1889, och växte upp i Gävle. Föräldrarna var murarmästaren August Engkvist och Beata Ryberg, som drev ett kafé.

Efter folkskolan utbildade sig Olle hos fadern till murare och deltog bland annat vid återuppbyggnaden av Ockelbo kyrka. Samtidigt bar han på större drömmar. Han hade tidigt upptäckt böckernas värld och ville studera vidare.

År 1907 fick han chansen att förkovra sig som elev vid Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika. Han lärde känna skolans föreståndare, Karl-Erik Forsslund och dennes hustru Fejan (Sofia) Forsslund, vilka stimulerade Olles intresse för konst och kultur.

Den 18-årige Olle Engkvist har just skrivit in sig vid Brunnsviks folkhögskola höstterminen 1907. Porträtt ur elevkatalogen.

Efter Brunnsvik arbetade Olle som murare, murarbas och verkmästare. Han var tvungen att flytta runt för att klara sitt uppehälle, och arbetade bland annat i Narvik för LKAB. År 1915 kom Olle till Stockholm och arbetade på bygget av Nordiska Kompaniets nya varuhus på Hamngatan.

År 1916 började Olle Engkvist som elev på Byggnadsyrkesskolan (”Bysan”) där han avlade examen som byggnadsingenjör 1918. Ett år senare, 1919, erhöll han byggmästarrättigheter i Stockholm.

Aktiv i Stockholms byggrusch

Efter en omfattande studieresa i Europa etablerade Olle sin egen verksamhet i Stockholm 1923. Några av de första husen byggde han på Södermalm, en stadsdel som höll på att ömsa skinn. Där uppförde han också ett ståtligt eget hus på Stigbergsgatan 27 efter ritningar av ingen mindre än Ragnar Östberg, Stadshusets arkitekt. Det blev ett signum för Olle att samarbeta med välkända arkitekter.

Under 20-talets byggrusch i Stockholm växte Olle Engkvists verksamhet snabbt. Han uppförde bland annat hyreshus, kontorsbyggnader, industrier och stora privatvillor.

I slutet av 1920-talet var han en av de första byggmästare som provade att bygga hus i den radikala funktionalismen, bland annat Tidens förlagshus på Sveavägen 68 och ett hyreshus vid Hornstull med biografen Flamman.

På 1930-talet var Olle en välkänd profil i byggbranschen och skapade bostäder, offentliga byggnader och hela stadsdelar som än i dag är välbevarade och uppmärksammade. Några exempel är radhusen i Ålsten, där statsminister Per Albin Hansson flyttade in, de första smalhusen i Hjorthagen, det nya kanslihuset i Gamla stan, konserthuset i Göteborg med sin mäktiga salong och Asplunds ljusa rådhusannex i samma stad.

Redan som ung byggmästare lärde sig Olle Engkvist betydelsen av att vara ute på byggarbetsplatsen med ritningar och tumstock till hands, och han fortsatte med det in på ålderns höst. (Foto ur arkivet för Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare.)

Olle blev också känd för Thulebolagens kontorshus på Sveavägen 42–44 (senare Skandia) som uppfördes 1938–1940. Det var ett av dåtidens största byggnadsprojekt i Stockholm och blev en förebild för det moderna kontoret.

Ett av de största och mest komplicerade uppdragen var nybyggnaden och ombyggnaden av Domnarvets Jernverk, ett projekt som pågick i ett tiotal år.

Samarbete med Backström & Reinius

I mitten av 1930-talet inledde Olle ett samarbete med arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius. Under de följande åren skapade de ett stort antal högklassiga miljöer präglade av genomtänkt arkitektur, gott hantverk och en mänsklig skala.

Några exempel i Stockholm är hyreshuset Tegelslagaren 12 i rött tegel och teak på Södermalm, kollektivhuset Smaragden på Kungsklippan och den nya stadsdelen i Gröndal med stjärnhusen, terrasshuset och höghuset.

Olle Engkvist diskuterar sina byggplaner med Leif Reinius, som tillsammans med Sven Backström ritade det nya Gröndal.

Gröndal var tänkt som en demokratisk stadsdel med satsningar på kultur och samhällsservice och bäddades in i lummig grönska på mark som sanerades efter en miljöfarlig industri. Här uppförde Olle biografen Galjonen, som även fungerade som en kulturscen med gästspel från Dramaten och Operan. Verksamheten subventionerades av byggmästaren.

Kollektivhus och familjehotell

Olle Engkvist var en förespråkare för kollektivhus. Med kollektivhus menades på den tiden en sorts hyreshus med tillgång till service som restaurang, städ- och tvätthjälp, barnpassning med mera.

Intresset för den här sortens bostadshus ökade i takt med att även kvinnor var förvärvsarbetande utanför hemmet.

Det blev fart på utvecklingen när Olle började intressera sig för företeelsen. Han uppförde sitt första kollektivhus på Kungsklippan, Smaragden, som stod klart 1938. Det uppfördes som ett lägenhetshotell för ensamstående yrkeskvinnor. Senare byggde Olle bland annat även Elfvinggården i Alvik, kollektivhuset i Marieberg, familjehotellet Nockebyhov och Hässelby familjehotell.

Byggnadsvårdare och kulturmecenat

I Olle Engkvists vision ingick att värna den äldre byggnadskulturen. Han räddade värdefull historisk bebyggelse, som delar av Gamla stan i Stockholm, sommarnöjet Svindersvik och Lilla Hornsberg, som blev en fristad för författare. I Gröndal rustade Olle upp den nedgångna herrgården Charlottendal där han själv var bosatt under de sista åren av sitt liv.

Olle Engkvist och hustrun Signhild lät restaurera herrgården Charlottendal i Gröndal på 1940-talet. Huset inreddes med en blandning av antikviteter och samtida konst.

Olle Engkvist var också kulturmecenat och understödde personligen författare, konstnärer och musiker. Han deltog också ideellt i många styrelser, bland annat som ledamot i Nordiska museets nämnd, och var också medlem av många statliga utredningar och kommittéer.

Sedan ungdomen hade Olle en vurm för Italien och bidrog också med stöd till verksamheter där, särskilt Villa San Michele på Capri, doktor Axel Munthes skapelse som blev ett gästhem för svenska konstnärer, forskare och författare. Kontakterna med Italien ledde också till att Olle uppförde Italienska kulturinstitutet på Gärdet i Stockholm.

Nätverksbyggaren

Olle Engkvist hade en fenomenal förmåga att bygga nätverk. Med nära band till både arbetarrörelsen och näringslivets elit blev han en brobyggare mellan olika världar. I kretsen av uppdragsgivare och vänner fanns allt från ledande socialdemokrater som Per Albin Hansson och makarna Gunnar och Alva Myrdal till kungligheter och företagare som prins Eugen, Robert Ljunglöf och familjerna Bonnier och Wallenberg.

År 1945 ombildade Olle Engkvist sin firma till aktiebolag med en namnkunnig styrelse, Olle Engkvist Byggnads AB. År 1951 bildades Bygg-Oleba där trotjänare i bolaget bjöds in som delägare. Under tio års tid fortsatte dock Olle att vara en aktivt arbetande styrelseordförande.

Bygg-Oleba stod bakom flera stora byggnadsprojekt på 1950-, 60-och 70-talen, däribland Farsta centrum, Skatteskrapan på Södermalm och några av de stora kontorshus som uppfördes i samband med cityomvandlingen av Klarakvarteren.

Olle var dock personligen kritisk mot de omfattande rivningarna i Stockholms innerstad och en stadsplanering som alltmer satte bilen i centrum med trafikleder och parkeringar.

Olle Engkvist gick ur tiden den 22 februari 1969. Sin stora förmögenhet och det omfattande fastighetsinnehavet överlät han till en allmännyttig stiftelse, Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare, i syfte att främja vetenskap och forskning.