Nya Borgmästargården

Nya villakvarter i Bromma

Efter första världskriget växte Stockholm ut utanför tullarna. Där fanns byggbara tomter i de områden som hade inkorporerats i staden 1913, västerut i Bromma och söderut i Brännkyrka. De natursköna trakterna lockade även några av stadens högt uppsatta politiker och ämbetsmän att bygga egna bostäder.

En dag i mitten av 1920-talet blev Olle Engkvist kontaktad av Stockholms borgmästare Carl Lindhagen. Han ville att Stockholm skulle fortsätta sin expansion utanför tullarna och var en varm förespråkare av trädgårdsstäderna. När staden nu fick möjlighet att växa i Bromma hade han sett ut en egen tomt, vackert belägen i Höglandsområdet med en magnifik utsikt över Mälaren.

Carl Lindhagen och hans hustru Jenny, född Helén, bodde sedan 1914 i Äppelviken, men bad nu byggmästaren att han skulle åta sig uppförandet av en ny villa efter ritningar av Ragnar Larsson. När Olle Engkvist fick frågan hösten 1926 kände han sig först tvungen att tacka nej av hänsyn till tidsbrist, men kanske var det verkliga skälet att han ogillade ritningarna.

Nu satte ”Operation övertalning” i gång och till slut accepterade Olle Engkvist att projektera bygget, men då med Ragnar Östberg som arkitekt. Huset skulle byggas så modernt som möjligt i en representativ och stram klassicism. Fasaden fick höga franska fönster, en balkong på kolonner utmed hela husets längd och ett svängt koppartak med lunettfönster. Carl Lindhagen var eld och lågor och kom själv med många uppslag och anvisningar till utförandet, mindes Olle.

”Från första dagen vi träffades för att tala om denna byggnad och så länge Carl Lindhagen levde var detta hus centrum i hans värld. Han försummade aldrig något tillfälle att framhålla husets soliditet och goda egenskaper. Han gjorde strålande reklam för mig vid alla tillfällen. … Inte endast formgivningen av huset skulle vara radikal, även materialet skulle vara det sista och bästa. Ett sådant material fick han i det då nya santoriniteglet, som slogs av krossad pimpsten med bindemedel av cement. Utan tvekan var materialet utmärkt.”

Det nya Höglandsområdet blev omtalat som en prydnad för Bromma och populariteten sköt fart. När spårvägen drogs ut till Höglandstorget 1926 höjdes kritiska röster som ansåg att det var en slösaktig investering när det knappt existerade någon bebyggelse i området. Men redan ett år senare hade ett nytt stadsdelscentrum hunnit växa upp kring Höglandstorget med butiker och livlig handel. 

Svenska Dagbladet beskrev hur villastaden bredde ut sig med fina enfamiljshus och prydliga trädgårdar. Bebyggelsen var en typ av ”tvåvåningshus med obrutna tak och en enkel rektangulär form är här förhärskande”.

En verklig byggrusch av egnahem kom i gång i Bromma och barnrika familjer flyttade in i de nya trivsamma områdena. Under 1927 ökade invånarantalet med över 2 500 personer. De flesta inflyttade familjer köpte färdiga villor, som hade ritats och byggts av spekulationsbyggmästare. Det visade sig vara mer ekonomiskt än att bygga på entreprenad. Men för de kapitalstarka, som borgmästare Lindhagen, var det förstås intressant att kunna sätta sin personliga prägel på bostaden.

Borgmästargården med sin vackra terrass och trädgård var en oas för Carl och Jenny Lindhagen. Invändigt gjordes plats för ett omfångsrikt arkiv i fyra specialbyggda garderober, som skulle rymma alla handlingar som hade att göra med arbetet i riksdags- och kommunalpolitiken.