Kvarteret Pontonen 7 (Syskonen Hedins hus)

Projekt längs en ny paradgata

I slutet av 1920-talet föddes Norr Mälarstrand, ett elegant stråk på Kungsholmen som kunde betecknas som en modern motsvarighet till Strandvägen på Östermalm. Olle Engkvist uppförde flera bostadshus på Norr Mälarstrand, däribland ett hus för upptäcktsresanden och författaren Sven Hedin.

Marken väster om Kungsholmstorg ägdes av kronan och var lågt utnyttjad. Så sent som i slutet av 1920-talet fanns planer på att bygga en storhamn vid Norr Mälarstrand med järnväg, pirar och kranar. Då protesterade invånarna på Kungsholmen mot att staden skulle slösa bort skönhetsvärdena intill vattnet på ökad industriell verksamhet och fick gehör från politikerna.

Inom loppet av några få år omvandlades i stället den försumpade stranden till ett av Stockholms främsta promenadstråk, och även ett av de mest trafikerade. Förändringen gick så hastigt att många stockholmare knappt kände igen sig.

Stadsplanen var ny och originell med U-formade kvarter, som vände sina öppna gårdar mot vattnet och ljuset från söder. Här gjordes också ett avsteg från de reglerade våningshöjderna genom att uppföra åtta eller nio våningar. Tack vare det luftiga utrymmet mellan husen blev resultatet inte en enda stor gigantisk vägg mot sjösidan. I stället gjordes liknelsen med en flärdfull kolonnad i stor skala. ”Hur underligt mörka och dystra te sig ej nittiotalshusen på Östermalm i jämförelse med detta!”, noterade författaren Vivi Horn.

Utseendet på de nya husen dominerades av en stram och representativ funktionalism med vissa klassicerande drag, särskilt i trapphusen. Bland arkitekterna fanns namn som Ragnar Östberg, Björn Hedvall, Knut Nordenskiöld och Nils Einar Eriksson.

Olle Engkvist uppförde två hus vid Norr Mälarstrand 1930–1931. Byggnaderna låg mitt för varandra på varsin sida om Ehrensvärdsgatan. Som transporthjälpmedel använde sig Olle av en tornkran som betjänade båda byggnaderna samtidigt, vilket var tekniskt avancerat och ett uppslag från hans nyligen genomförda studieresa till Förenta staterna.

Det ena huset uppfördes i kvarteret Jaktvarvet 1 (Norr Mälarstrand 64) och var ritat av Nils Einar Eriksson. Det var byggt helt i betong. Huset fick en i byggnadens längdriktning gående hjärtmur av betong och spännvidden på bjälklaget var cirka 7,5 meter. Genom ett rationellt konstruktionssätt kunde järnvikten hållas låg. Väggarna blev tunnare och golvytan cirka fem procent större, vilket förbättrade byggets ekonomi och fastighetens värde.

Fasaden fick en gråmålad sockel och gulbrun sprutputs. Mot Norr Mälarstrand var fasadens mittparti indraget och försett med balkonger med smidesräcken. Mittpartiet var också en våning högre än resten av huset. Mot Ehrensvärdsgatan var översta våningen indragen med smidesräcke längs hela fasaden. Arkitekten Eriksson hann själv bo i huset innan han flyttade till Göteborg för att ta sig an nya uppdrag, däribland konserthuset som Olle Engkvist uppförde.

Det andra huset, som var av tegel, byggdes i kvarteret Pontonen 7 med adress Norr Mälarstrand 66. Uppdragsgivare var upptäcktsresanden och akademiledamoten Sven Hedin och hans syster Alma Hedin, initiativtagare till Blomsterfonden.

Det var Alma Hedin som med sin organisationsförmåga planerade huset i samråd med arkitekten Theodor Kellgren. Han hade varit stadsarkitekt i Uppsala och ritade främst sjukhus, ålderdomshem, skolor och andra institutionsbyggnader. Han hade också ritat bostadshus för Blomsterfonden i Röda bergen.

Redan porten och trapphuset visade att syskonen Hedins hus var något extra. Porten var ritad av deras far, framlidne stadsarkitekten i Stockholm, Ludvig Hedin. Entrén pryddes av livfullt dekorerade väggar: den ena med ett kinesiskt tempel och den andra med en karta över Asien och Europa.

Kring vestibulen löpte en fris som föreställde en karavan av kameler och hästar samt tibetaner i sporrsträck. Frisen var ritad av Sven Hedin själv, som var en skicklig tecknare.

Taket målades som en stjärnhimmel i blått och silver. Några tänkespråk hade också placerats i entrén: ”Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som därpå bygga” samt ”Byggja huus med hvars mans rad, den kommer aldrig takh uppå”.

Syskonen Hedins våning placerades högst upp i två etage. Utöver rum för Alma och Sven Hedin fanns där också plats för ytterligare fyra systrar och en bror. Våningen med flera salar i fil och sjöutsikt var fylld av antikviteter och minnen från Hedins expeditioner: gustavianska möbler, släktporträtt, orientaliska mattor, japanska tavlor och kinesiska skåp. För att komma till Sven Hedins egna rum måste man dock gå ut i förstugan och gå uppför den sjunde trappan.

Däruppe dominerade biblioteket som upptog två stora och djupa rum. Utanför fanns en väldig balkong där Sven Hedin brukade ta sin promenad vid fyratiden på morgonen då han oftast gick till sängs efter en arbetsfylld natt.

Alla kände inte till Sven Hedins ovanliga dygnsrytm. En gång när Hedin bjöd Olle Engkvist på middag för att fira det nya huset beställde byggmästaren en taxi till klockan elva på kvällen, eftersom han trodde att värden skulle vara trött så dags. Men då hade festen bara hunnit halvvägs och Hedin var i sitt esse när han berättade historier för de unga forskare som också var med.