Bonnierhuset på Torsgatan 19–23 var det första höghuset som uppfördes i Stockholm efter andra världskriget. Byggnaden blev en symbol för en spirande framtidstro efter de mörka krigsåren.
Bonnierhuset på Torsgatan 19–23 var det första höghuset som uppfördes i Stockholm efter andra världskriget. Byggnaden blev en symbol för en spirande framtidstro efter de mörka krigsåren.
Olle Engkvist hade sedan 1920-talet nära affärskontakter med familjen Bonnier. På 1940-talet fick han ett nytt prestigeuppdrag: att uppföra ett nytt höghus för Åhlén och Åkerlunds tryckeri- och redaktionsverksamhet, som ingick i Bonnierkoncernen.
Projektet hade initierats redan före kriget och en arkitekttävling hade avgjorts 1938. Tomten hade en komplicerad form och topografi som orsakade vissa problem för byggnationen.
Arkitekterna Ivar och Anders Tengbom designade ett högt torn, 21 våningar, för kontor och redaktioner samt en lägre byggnadskropp för produktionen med bokbinderi, sätteri, ateljéer och tryckeri. Den totala golvytan uppgick till cirka 36 000 kvadratmeter. På grund av restriktioner tvingades byggherren initialt upplåta ungefär hälften av lokalerna till Stockholms stadsförvaltningar.
Byggnaden konstruerades i betong och isolerades utvändigt med lättbetongplattor (Siporex). Fasaden inspirerades av italiensk arkitektur och kläddes med så kallat romerskt tegel – ett gult fasadtegel med delvis mönsterlagda partier. Hörnen på höghusdelen var svagt avfasade, en detalj som Ivar Tengbom hade anammat efter att ha ritat Svenska Institutet i Rom några år tidigare.
Invändigt präglades byggnaden av hög kvalitet och elegans. Huvudentrén hade en glasad port, golv av grågrön marmor och väggar klädda i ljust ädelträ. Överst i byggnaden skapades en så kallad hjälpvåning för att husera all teknisk utrustning som luftkonditionering, lufttrummor och hissmaskineri. Detta gjorde det möjligt att undvika störande utbyggnader på taket.
Efter en tid uppstod klagomål om att låghusdelen vibrerade och att fönsterrutorna skallrade. Konstruktören Hjalmar Granholm uttryckte sin oro till Olle Engkvist, som dock tog saken med ro. Denna del av byggnaden var ursprungligen avsedd för tunga tryckmaskiner, och klagomålen kom från hyresgäster som använde lokalerna som kontor. Olle ansåg att dessa hyresgäster fick ”ta konsekvenserna” av sitt val.
Hösten 1952 fullbordades byggnaden med konstnärlig utsmyckning. Albert Bonnier bjöd in till en fest för att fira det nya huset och invigningen av skulpturen ”Våren” av Erik Mauritz ”Puck” Stocklassa. Olle Engkvist uttryckte sin tillfredsställelse i ett tackbrev till förläggaren, där han uppskattade både skulpturen och de vänliga orden om hans företags insatser.
Än i dag står Bonnierhuset som en välkänd arkitektonisk silhuett i stadsbilden. Byggnaden har dock fått flera kompletteringar. På 1960- och 70-talen utökades låghusdelen med nya huskroppar. År 2006 bebyggdes den tidigare öppna terrassen mot Torsgatan med Bonniers konsthall, ritad av Johan Celsing.