Italienska kulturinstitutet

En damsko i gräset

Byggmästare Olle Engkvists omfattande kontakter med Italien ledde till att han fick det hedersamma uppdraget att uppföra Italienska kulturinstitutet i Stockholm. Den gracila byggnaden har kallats för en ”elegant damsko tappad i gräset”.

Sedan ungdomens studieresa i Europa intog Italien en speciell plats i Olle Engkvists hjärta. Han återvände till Italien på många resor och blev också engagerad i det svenska kulturutbytet med landet.

Olle fick en nära vänskap till intendent Josef Oliv på det svenska gästhemmet Villa San Michele på Capri och gav både ekonomiskt och praktiskt stöd till verksamheten där. Han deltog också i diskussioner om att etablera fler gästhem och stipendiebostäder i Italien.

Som en del av en tidigare överenskommelse hade den italienska staten skänkt mark för Svenska institutet i Rom. Som kompensation upplät svenska staten kostnadsfritt en tomt på Gärdet till den italienska regeringen. Syftet var att kunna uppföra ett italienskt institut, ett projekt som kom i gång på 1950-talet.

Donator för byggnaden var ingenjör Carlo M. Lerici, som sedan 1920-talet hade affärsförbindelser med Sverige. Han var bland annat representant för Johnsonlinjen och Avesta Jernverk i Italien. Vid sidan av affärerna hade Lerici ett brinnande intresse för arkeologi och kulturhistoria.

Arkitekter blev den italienske "allkonstnären" Gio Ponti i samarbete med svenske Ture Wennerholm. Målet var att ge byggnaden en distinkt modern italiensk prägel. Kulturinstitutet delades upp i två huskroppar, en högre och en lägre, som förbands via en gemensam entréhall klädd i skimrande vit carraramarmor.

I den större byggnaden inrymdes bibliotek, kansli, servering och vaktmästarbostad på bottenvåningen, fem föreläsningssalar en trappa upp samt bostäder för föreståndaren och gästande studenter högst upp. Den lägre byggnaden rymde en samlingssal med plats för 250 personer och utrymmen för utställningar.

Byggnadsarbetet framskred långsamt då nya ritningar togs fram och skisser förkastades. I maj 1957 hoppades man på en invigning till hösten. Ponti besökte Stockholm för att inspektera bygget och passade på att studera den moderna svenska arkitekturen. Tillsammans med Ture Wennerholm besökte han bland annat Vällingby och L.M. Ericsson-staden i Midsommarkransen, där Olle Engkvist och Ture Wennerholm hade varit delaktig i utformningen.

Olle fungerade också som guide för italienska arkitekter och stadsplanerare som ville studera de nya stadsdelarna i Stockholm. I juni 1957 rapporterade han till Ponti om ett lyckat besök där de visat upp platser som Hässelby Familjehotell, Gröndal, Skogskyrkogården och Farstaprojektet.

Projektet drabbades av en tragisk förlust när Ture Wennerholm plötsligt avled, vilket försenade färdigställandet ytterligare. Först i november 1958 kunde invigningen äga rum, i närvaro av kung Gustaf VI Adolf och Italiens vice utrikesminister. Gästerna fick uppleva den bågformade byggnaden med sin unika takutformning, konstruerad av ingenjören Pier Luigi Nervi. Arkitekten Torbjörn Olsson beskrev den graciösa byggnaden som "en elegant damsko tappad i gräset". Auditoriet tillkom 1963 efter ritningar av Ferruccio Rossetti.

Olle Engkvist var bortrest på en kryssning vid invigningen men hedrades för sina insatser med Italiens högsta utmärkelse, Grande Ufficiale dell’Ordine al Merito della Repubblica Italiana.

Italienska kulturinstitutet på Gärdet står i dag som en symbol för den nära vänskapen och det kulturella utbytet mellan Italien och Sverige, men byggnaden påminner också om Olle Engkvists visionära insatser som byggmästare.