Hässelby familjehotell

En vision för framtidens boende

På 1950-talet var Olle Engkvist övertygad om att en boendeform med utökad service skulle vara attraktiv för många. Han satsade på familjehotell och lät uppföra Hässelby familjehotell – det största i sitt slag i Sverige.

Efter andra världskriget blev det allt svårare att få tag på hembiträden, och många familjer stod inför utmaningen att kombinera yrkesliv med hushållsarbete. Med detta i åtanke ville Olle Engkvist förnya konceptet med kollektivhus till en ännu bredare typ av boende: familjehotell.

I början av 1950-talet stod familjehotellet Nockebyhov klart och några år senare initierade Olle ett nytt projekt: Hässelby familjehotell.

I en presentation beskrev Olle att projektet var tänkt ”uteslutande för familjer och ensamstående, som har verkligt behov av en vidgad service”. Familjehotellet skulle erbjuda en god och trivsam restaurang, städning och andra tjänster. Inom fastigheten planerades även välbelägna och förstklassiga butiker. Arkitekten Carl-Axel Acking anlitades för att förverkliga visionen.

Hässelby familjehotell bestod av fjorton byggnader: fyra tiovånings punkthus och tio trevåningshus grupperade kring fyra gårdar. Totalt rymde anläggningen över 300 lägenheter, från enkelrum med kokskåp till fem- och sexrumslägenheter. Innanför familjehotellets murar bodde lika många människor som i ett mindre samhälle.

Korridorer förband husen, vilket underlättade för de boende att nå olika faciliteter som daghem, den stora matsalen och till och med ett kapell i enkel och stram design.

Byggnaden utformades med stor flexibilitet. Matsalen hade kapacitet för 700 måltider åt gången, och det stora rummet med väggar av tegel och furu sänkte sig ner mot en vinterträdgård med en bassäng. Under varma sommardagar kunde gästerna njuta av en terrass. För hyresgäster som önskade arrangera privata middagar fanns en bankettsal en trappa upp, komplett med eget kök och serveringsutrymmen.

Bland de boende fanns flera av Olles vänner, däribland kulturhistorikern Gösta Selling och hans hustru Vivi Selling. Vivi, som både var yrkesverksam och hade rollen som hemmafru, beskrev familjehotellet som en välsignelse. Hon behövde endast tänka på middagen fem dagar i månaden; resten av tiden åt familjen vällagade måltider i den gemensamma matsalen. Lägenheten de bodde i var smakfullt inredd med antika möbler och konstverk, och utsikten sträckte sig över både modern bebyggelse och grönskande skogar.

Trots att familjehotellet inte var avsett som ett kategoriboende, utan riktade sig till familjer som uppskattade den extra servicen, uppstod problem när bostadsförmedlingen placerade hyresgäster där som inte önskade bo i kollektivhus. Detta ledde till oordning och störningar. Gemensamma utrymmen utsattes för vandalisering, och Olle tvingades anställa en vakt med schäferhund för att upprätthålla ordningen.

Olle Engkvist planerade att tillbringa sina sista år på Hässelby familjehotell och lät specialinreda en etagevåning. Han hann dock aldrig genomföra en fullständig flytt innan sin bortgång 1969.

Efter hans död flyttade nya hyresgäster in inspirerade av olika solidaritetsrörelser. Den nya företagsledningen delade inte Olles vision för kollektivhusidén, vilket skapade konflikter. Trots att restaurangservicen skulle ingå enligt hyreskontrakten beslutade ägaren att stänga restaurangen 1976 mot hyresgästernas vilja.

Hyresgästerna började då själva laga mat i restaurangens kök. Konflikten eskalerade, och 1979 avhystes de boende från restaurangen av polisen under dramatiska omständigheter, vilket väckte stor uppmärksamhet då även journalister avlägsnades med våld. Med tiden lugnade situationen ner sig, och intresserade hyresgäster fortsatte att driva ett matkollektiv i det mindre köket – en verksamhet som fortfarande upprätthålls.

För att hedra Olle Engkvists minne namngavs 1975 en gata i Hässelby efter honom. Olle Engkvists väg löper parallellt med Ormängsgatan, bakom familjehotellet. Redan på 1960-talet hade dock någon skämtsamt döpt en lokalgata på hotellets mark till ”Olle Byggares gata” utan stadens godkännande.