Elfvinggården

Unikt kollektivhus för ensamstående kvinnor

Elfvinggården i Alvik är ett av Stockholms tidiga kollektivhus och uppfördes för att erbjuda ensamstående och äldre damer goda bostäder. Trots svårigheter under andra världskriget blev byggnaden klar 1940 och står än i dag som ett välbevarat exempel på funktionell arkitektur med socialt engagemang.

Efter framgången med Smaragden ville byggmästare Olle Engkvist fortsätta bygga kollektivhus för kvinnor. Han fick kontakt med Elfvingska Stiftelsen, grundad av systrarna Gunborg och Ingeborg Elfving, som hade testamenterat sin förmögenhet för att ”bereda ensamstående bildade damer ... goda bostäder”.

Med stiftelsens kapital och stöd från Stockholms stad kunde projektet förverkligas på en tomt i kvarteret Tombolan i Alvik, med adress Lyckovägen 9.

Arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius ritade en anläggning bestående av flera byggnader runt en stor gård, sammanlänkade med täckta arkader. Detta gjorde det möjligt för de boende att röra sig mellan lägenheter och gemensamma utrymmen utan att behöva gå ut.

Byggnaderna uppfördes i gult fasadtegel med inslag av Falu rödfärg, vilket gav en varm och inbjudande atmosfär. Den vackra tomten med tallskog och utsikt över Mälaren bidrog till en trivsam miljö.

Trots krigsutbrottet och de hinder det medförde, som materialbrist, försenade leveranser och stigande kostnader, kunde Elfvinggården färdigställas enligt plan. Inflyttningen skedde den 1 oktober 1940, och hyrorna hölls på en rimlig nivå tack vare stiftelsens kapital och effektiv administration. Ett rum på 36 kvadratmeter med sovalkov, kokvrå och badrum kostade 990 kronor per år.

Inredningen blev dock en källa till konflikt. Arkitekterna Backström och Reinius föreslog möbelarkitekten Oscar Nilsson för uppdraget, men stiftelsens styrelse valde i stället Olof Östberg. Arkitekterna var missnöjda med beslutet och menade att inredningen inte höll samma estetiska nivå som byggnaden i övrigt. Trots detta verkar de boende ha trivts väl i sina lägenheter.

Bland de första hyresgästerna fanns Anna Levin, en av initiativtagarna till projektet och amanuens vid Nordiska museet. Elfvinggårdens första värdinna var fru Anna Comstedt, som med erfarenhet från Paris restaurangvärld bidrog till högklassig mat och trivsel.

Elfvinggården blev inte bara ett bostadshus utan också en social mötesplats för de ensamstående damerna. De långa arkaderna fungerade som promenadstråk och möjliggjorde spontana möten mellan grannar. Gemensamma utrymmen som restaurang och klubblokaler uppmuntrade till social samvaro och skapade en stark känsla av gemenskap.

Projektet var banbrytande i sin tid, inte bara på grund av sin sociala inriktning utan också för de arkitektoniska lösningarna. Att uppföra ett kollektivhus med så många moderna bekvämligheter mitt under brinnande krig var en stor bedrift.

Elfvinggården är fortfarande i bruk och byggnadens arkitektur och många av dess ursprungliga detaljer är välbevarade. Sammantaget gör det Elfvinggården till en viktig del av Stockholms arkitektoniska och sociala historia. Huset tjänar fortfarande sitt ursprungliga syfte och erbjuder bostäder åt ensamstående kvinnor, precis som systrarna Elfving en gång önskade.

År 2014 tillkom dessutom en tionde huskropp, ritad av arkitekten Andreas Palme. Sammanlagt inrymmer nu Elfvinggården cirka 290 lägenheter om 1–2 rum.