Kvarteret Sjökatten 17 (Påhlmans handelsinstitut)

Innovativ byggnad längs nytt stråk för utbildning och kultur

I kvarteret Sjökatten på Sveavägen ville Bröderna Påhlmans Handelsinstitut bygga nytt i slutet av 1920-talet. Olle Engkvist fick uppdraget att kombinera skolans lokaler med bostäder och butiker i en innovativ byggnad.

Efter en inspirerande studieresa till USA 1927–1928 var byggmästare Olle Engkvist ivrig att omsätta sina nya kunskaper i Sverige. Ett spännande projekt dök upp längs Sveavägen, som vid denna tid höll på att omvandlas till ett centrum för utbildning och kultur.

Bröderna Påhlmans Handelsinstitut behövde moderna lokaler och ville uppföra en egen byggnad. Uppdraget gick till Olle Engkvist och arkitekten Mauritz ”Moje” Dahlberg, en tidigare studiekamrat till Olle. Byggnaden designades i en mild funktionalistisk stil med adress Sveavägen 82–88.

Samtidigt uppförde Olle Engkvist ett hus i samma kvarter med adress Sveavägen 90 ritat av den danskfödde arkitekten Jakob Hebert. Denna byggnad kännetecknades av mjukt rundade hörn och eleganta detaljer, som grågrön marmor med ”sjökatt”-mönster i entrén – en anspelning på kvartersnamnet.

För att ge plats åt de nya byggnaderna revs äldre bebyggelse, bland annat Sveahallen, en av Stockholms saluhallar från slutet av 1800-talet. Rivningsarbetet ingick i Olles entreprenad och resulterade i en tragisk olycka. I oktober 1929 kollapsade en tegelvägg över portvalvet där chauffören Gunnar Ström befann sig. Han omkom omedelbart. 

Olyckan blev föremål för en polisundersökning, och Olle Engkvist samt två rivningsarbetare åtalades. Med hjälp av advokaten Wilhelm Kjellström kunde Olle visa att alla rimliga säkerhetsåtgärder hade vidtagits, och åtalet ogillades.

Byggprojektet mötte fler utmaningar. Samarbetet mellan Olle, arkitekten ”Moje” Dahlberg och rektor John Påhlman var inte friktionsfritt. Sent inkomna ändringsförslag orsakade förseningar och ökade kostnader. Dessutom uppstod diskussioner kring detaljer som ventilationssystemet. Påhlman var från början skeptisk till den nya tekniken, men Olle förklarade pedagogiskt systemets funktion, vilket till slut övertygade rektorn.

Vid inflyttningen i oktober 1930 uppstod nya problem. Hyresgäster klagade på brister i lägenheterna – undermåliga trösklar, avsaknad av varmvatten och läckande kranar var några av punkterna. Vissa hyresgäster vägrade betala hyran eller valde att flytta ut, vilket hotade fastighetens ekonomi och satte Olle Engkvist i en svår position, då han hade gett stora krediter till Påhlman för projektets genomförande.

Slutbesiktningarna fördröjdes när rektor Påhlman insisterade på att anlita olika nämnder för att granska bristerna. Till slut var Olle Engkvist tvungen att sätta ner foten. I ett brev till Påhlman uttryckte han sin frustration över alla förseningar och betonade vikten av att lösa situationen för att inte skada deras affärsrelation och vänskap.

Trots de många utmaningarna blev projektet i kvarteret Sjökatten ett djärvt grepp som visade sig hållbart över längre tid. Olle Engkvist och John Påhlman kom till slut överens om att Olle skulle överta fastigheten. Han stärkte nu sitt rykte som en byggmästare som hade kapacitet att leverera resultat även under pressade förhållanden.

De nya byggnaderna bidrog till Sveavägens förvandling och och blev en del av det nya bildningsstråket med stadsbibliotek, handelshögskola och flera bokförlag.